Minnen från Stockholm Marathon 2014

Nu var det ett tag sedan Slanka Viktklubbens medarbetare Jeanette deltog i Stockholm Marathon den 31 maj 2014. Här är hennes egen rapport och upplevelse av loppet:

Stockholm Marathon är alltid en lika spännande och jobbig utmaning. I år hade jag glädjen att springa hela loppet tillsammans med min sambo. För honom var det premiär att springa så långt som 42 195 m. Som mest hade vi i år genomfört långpass på 35 km – så lite nervösa var vi om vi skulle fixa ytterligare dryga 7 km.  Ja för 7 km känns frusterande långt när benen är fyllda av mjölksyra och totalt uttömd på glykogen i musklerna.

Dagen innan loppet åkte vi och hämtade ut nummerlapparna + chip vid Stockholms Stadion. Det gick nästan att ”ta på” den anspänning och förväntan som låg i luften bland deltagarna, motionär som elitlöpare.
Vi laddade med pasta och kolhydrater. Vis av erfarenhet är att det inte är särskilt smart att få i sig för lite kalorier dagen innan ett marathon. Ja, det har jag  testat det med – men det kan jag berätta om en annan gång 😉

Väl på plats innan startskottet kändes allt kanon och vi hade båda ett bra tryck i benen. Första milen går alltid snabbt och då får man nästan hålla igen. Kul! Det är fortfarande långt kvar och det kommer många tvivel-tankar på vägen. Vi hinner passera 15 kilometer och allt är frid och fröjd! Publicken är glad, staden är vacker och vi är med och springer Stockholm Marathon! Jippie!

Vid ca 18 km börjar jag få känningar – inte i benen- utan i magen. Många tål inte sportdrycken och jag var en av dom. Det är jobbigt och springa med magont och inget man önskar uppleva. Från 18 – 33 km var det magen som var mest motvillig. Benen var fortfarande pigga. Vid 35 km stod Lena Villaume vid Västerbron – där hon lyckades fota mig när vi inte direkt svichade förbi. Nu bränns det rejält i benen och många deltagare väljer att gå. Nu gäller det att fokusera och gå in i sig själv och sina målbilder…
Vid 37 km brukar mörkaste tvivlet ta över tankarna och varje fotisättning känns som en blandning mellan blytungt och brännhett. Det svider av skavsår från svettiga träningskläder, mjölksyra och tunga tankar. Varför utsätta sig frivilligt för det här helvetet på jorden? Vi försökte peppa varandra genom dessa ”perioder”. För det är verkligen temporära perioder. Vid 38 km var en av oss pigg och tvärtom nästa kilometer vid 39 km var jag piggare och min sambo tröttare etc. Det är viktigt att inte lufta sina monster – utan försöka sätta sig utanför sig själv och f-o-k-u-s-e-r-a!

När vi passerade 40 km – då började endorfinruset komma! Vi skulle nog klara det! Sista två kilometrarna känns alltid som 2 mil. Banan tar ju aldrig slut och så plötsligt som den ljuvaste hägring ser Stadions vackra torn och på avstånd kan vi höra folkets jubel – då kommer lyckotårarna! Jippie vi fixar nog det här ändå! Smärtan i benen finns fortfarande kvar men den känns sekundär. När vi kommer in på Stadions upplopp fullkommligt exploderar publikens ljubel och det viftas med flaggor och vimplar! Oj såhär måste det kännas att vara en riktig hjälte!

Vad underbart befriande det är att passera mållinjen och få sin medalj hängd runt halsen. Fotoblixtrarna smattrar och alla är glada! Okända löpare kommer fram och ger varandra trötta kramar och lyckan är så stor och närvarande! Vi får t-shirtar, vatten och mat. Verkligheten känns overkligt levande och har man inte upplevt detta så är det min största rekommendation. Viktigt är att komma väl förberedd – annars kan loppet eventuellt bli mer av en skräckupplevelse.

bild4

Nu laddar vi till Stockholm Halvmarathon om drygt 5 veckor. I vinter planerar vi åka på en träningsresa och förbereda oss inför Stockholm Marathon 2015!

bild5

 

Share this post